Under Två Runor

Jag tog mina steg i gyttjans mark.
Tusende korpar i mörker sky.
Ett träsk med dödens skugga.
Där låg min hämndens stund.

Inget gift mej dräpa.
Inga svekfulla dåd.
Spjutet med stjärnors prakt.
Trollet med rymders makt.

Jag såg nu en grop en ström.
Tog min vrede och lät mossan svälja.
Under fanns en passage en klyfta.
Jag lät den dra mig in.

Mot djupets sköte for jag än en gång.
In i djupet av urtids minne.
Mot gudens djup mot hämndens stund.
Där grep nu klor av skuggors mara.

Hon drack mitt blod.
Hon stag min makt.
I eld så blå.
Jag vred mej loss.

En ur gud som nu skickat mej.
Hon klöste mitt jag min innersta eld.
Då tog jag mitt stjärnors spjut.
Med all min kraft jag skar.

Ty så som det var jag såg.
Ur guden och ormars häxa.
Genom samma blodiga mun de talt.
En ristad under två runor.

En hämnd jag ej nu fått.
Men orden ej förgått.
Jag blev kung med runors makt.
Genom hämndens och hatets pakt.

Ur gudens gåva.
Runors makt.
Mot månen i av steg.
Trolldom född igen.